I röda sko

Boksläpp den 24 september 2016 i Jokkmokks bibliotek
KL 14.00

Medverkande:

Iréne Lundström

Mitra Sohrabian

Heide Krönlein

Jag bjuder på en liten överraskning ur boken ”I röda sko”.

Alla är hjärtligen välkommen.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Den stora vreden och goppet

Idealet är att idag fostrar så många fantasibefriade människor, ungdomar och barn som möjlig. De är så lätt att styra och kräver inte så mycket av dem styrande.

På så sätt kan de fantasibefriade makthavarna förbjuda Suzanne Ostens senaste film för barn. Verkligheten får inte visas. Barn med psykisk sjuka föräldrar får inte finnas i våra liv. Inte alkoholiserade och drogberoende föräldrar. Verkligheten får inte finnas i filmer, filmen. Det ett barn blir utsatt för förnekas av okunniga vuxna. Så kan man befria vuxna från att behöva ta ansvar för ett outhärdligt liv för rätt många barn och ungdomar.

Plötsligen, som den åldrande kvinnan jag är vill jag inte längre vara vuxen. Jag vill inte dö med vetskapen att jag är delaktig i att förnekar barnens maktlöshet, barnen smärta, barnens kärlek till sina sjuka föräldrar. Jag vill inte vara delaktig i att låta barnen och ungdomarna går ut i ett kommande vuxenliv fullt av okunnighet.

Från första andetaget är livet mångfacetterat. Vi kommer inte till denna värld för att förnekar och utrota och förbjuda detta. Vi får i sorg och i glädje leva på denna jord. Vi har fått som en stor gåva, våra sinnen och där ingår även fantasi, medkänsla och kunskap om andras och det egna lidande. Detta ger barn, ungdomar och även vuxna närhet och förståelse inför det svåra i livet.

Förbud mot detta är av ondo, krymper oss människor till icke levande varelser.

Som den gamma kvinna jag är vill jag vara närvarande i smärtan och även i korta ögonblick av lycka. Jag vill se barn och ungdomar som mycket levande varelser med begär efter mera vetande som kan berika alla vårs l

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Luleå lappmark och landstingets dröm om en framtida sjukvård.

Luleå lappmark och landstingets dröm om en framtida sjukvård.

(Snart ser det väl ut så i hela den svenska glesbygden?)

Det är imponerande att högt begåvade landstingsråd med sina högt utbildade och kunniga tjänstemän kan komma på något sådant för att lösa påhittade problem.

I fortsättningen ska hälsocentraler i min kommun läggas ner. Vi som har läkare, sköterskor och undersköterskor och inga stafettläkare…..

Tur att jag kan hantera en dator. I fortsättningen behöver jag aldrig mer träffa ”min” läkare. Jag få förmånen att kunna ringa via datorn en högt kvalificerad läkare någon stans i landet eller kanske i världen. Min klagan till honom, jag har unt. Var har du unt hans fråga. Ner mot benet och magen mitt svar. Hans svar eller fråga, har du en vass kniv. Det har jag, massor av köksknivar. Jag håller den mot datakameran. Den duger, gör ett djupt snitt från höger till vänster där det gör ont, nej lite mer åt höger, o nej högre upp. Börja om från början och gör snittet på andra sidan lyder hans instruktion. Jag lyder, fast där har jag inte ont. På min fråga svara han inte. Bara frågan från honom har du en liten spegel? Det har jag i badrummet. Hämta den. Starkt blödande ta jag mig dit och sliter ner spegeln som går sönder. Största skärvan ta jag med mig. Åter på plats får jag order att hålla den mot snittet. Vad ser du? Ingenting, en brun yta. Vänd för fan spegeln och lyft ut det du ser. Jag ser mycket. Skär bort allt, absolut allt. Jag lyder för han är mästaren, han vet och i samma ögonblick tuppa jag av, glider ner i mitt helt eget nirvana för att aldrig mera vakna.

Innan dess har jag lyd landstinget order och grävt en stor och djup grop i min trädgård. Fast dit tar jag mig inte längre.

Landstingets triumf, ännu en lyckat operation. Statistiken ser strålande ut med den nya metoden. Landstingsråden, landstingsdirektörer och landstingsfullmäktiges ledamöter ökar sina ökande bonusar.

Landsbygden avfolkas och vi här långt uppe i norr, vi som producera massvis med ström, massvis med skog och malm, min dator surrar på och kanske tvåhundra år senare kommer en arkeolog in i detta mitt dammfyllda och spindelvävstäckta hus. Han tar prov på något brunsvart nedanför datorn. Svaret han får, blod, människoblod. Men hieroglyferna som strömma ur den flimrande datorn säger honom ingenting.

Denna landstings fantastiska plan för tvåhundra år sedan vad blev det av den? En landsända tömt på sina innevånare? Och alla de som kläckte denna plan, vart tog de vägen? Och vinsterna när den lilla människan hade utplånats, finns de?

Posted in Uncategorized | 1 Comment

E

IMG_7286
Ett gott nytt år och jul önskar Moses som längtar efter sommaren,

möss, sorkar, råttor, harar och fåglar

och som fryser om tassarna

och jag som gillar att dagarna åter  bli längre.

Heide

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

I Indras dotter konstaterarade Strindberg för länge sedan: det är synd om människorna.

Och så lägger nedrustningen av kulturen grogrunden för våldet och Indras dotter har rätt.

Vad är det vi ser idag? Var börja denna nedrustning? Fråga barnen i skolan hur många teaterpjäser de får se? När har de senast fått lyssna på en symfoniorkester, klassisk musik? Hur många författare möter de under sin skoltid? Är Emanuel Kant en bildel eller vad? Vem förmedlar kultur idag?

Kulturen bär på alla våra moraliska insikter. Det som styr våra liv. När vi nu rusta ner det som i århundraden har varit våra riktlinjer, det som är vårt västerländska liv. Så öppnar vi vägen för ondskan, den förfärliga livsutplånde ondskan. I avsaknad av kultur ger vi IS förutsättninga för att rekrytera sina anhängare och dödandet blir legitimt. Och SD sprider lögner och det finns människor som tror på dessa lögner. Detta skapar tanklöst en framtid där döden räcker våra barn och barnbarn sin hand och detta inkluderar även IS och SD barn och barnbarn. Tänker de på detta om de nu har kvar förmågan att tänka? Detta som innebär moral som stora filosofer som Kant, Hegel, stora författare som Goethe, Strindberg m.fl. alla stora målare från grottmålarna till vår tids Hannah Höch, Sigrid Hjertén, musiker som Mozart, Bach och så många andra gav oss.

Vi föds till tänkande, ansvarstagande och kännande människor. Hur förvaltar vi denna oss givna gåva?

Vår Kultur fostrar oss till att se, vara uppmärksamma, höra, ta ansvar för moralen. Kulturen ger oss dessutom glädjen, att vi förmår se skönheten och vi har ordens möjligheter till förståelse. Så tar musiken tag i våra kroppar och tonerna kan vara smekande, upprörande. Tonerna är livgivande. Och plötsligen vill fötterna röra sig till musiken. Den urgamla vaggsången som en moder sjunger för sitt barn och lugnet lägger sig över barnet. Modern ger sitt barn trygghet. Och den naknaste konsten, dansen. Vad förmår inte kulturen i sin mångfalt? Var har vi kulturen nu idag?

Vårt samhälle kan endast utvecklas om vi har en levande, en mångfacetterad kultur och detta får vi inte när kulturen nedrustas, när kulturarbetarna sägas upp, kulturinstitutionerna läggs ner.

Kultur skapar tro på framtiden när kulturarbetare visar på demokratins kraft. Kulturen och demokratin är enäggstvillingar. Svälter den ena drabbas den andra likaså.

Det är omskakande att se Maurice Béjarts dansföreställning ”Romeo och Julia”. Omgivna av dansande soldater som med sina händer framkalla kulspruteljud, det som är musik och mitt i detta förgörande Romeo och Julia. Oberörda av förödelsen är de närvarande i sin kärlek. Överlever de ett kort tag i sin kärlek för denna kärlek är stor, är den största gåvan som har givits oss människor.

Det är inte nog att vilja, man måste handla.

Goethe

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Världen är galen

Världen är full av maktgalna ledare. Deras gärningar genererar ett fruktansvärd lidande. Pratet världen över om demokrati är en illusion för att hålla oss människor vid gott humör tills bomberna faller, pansarvagnar rulla över demokratiälskande människor, flygplanen släpper sina bomber och napalm ger dem som överlever ett livslångt lidande. Krig är alltid förbunden med förlust och lidande. Endast de rikaste rika som tillverka vapen går skrattande, feta, nöjda ur krigen för att söka och starta nya krig. Människor, familjer och barn så små och nyfödda är flyg skita utan rätt till sina liv.

När jag var fyra år var vi tvungen att natt efter natt ta oss till bunkern, skyddsrummet. Ibland upp till fem gånger under en natt. Staden var upplyst med det som kallades för julgranar och som släpptes ur flygplanen så att de flygplanen som kom efter kunde precisionssläppa sina bomber och längst framme kunde skytten skuta på allt som rörde sig på marken underförstådd min mor min lillebror på ett år och mig. Jag kunde se den unge skytten när flygplanen en efter en flög över trätopparna. Jag hörde kulornas vinande omkring mig och jag tappade förmågan att springa. Mina ben förvandlades till blyklumpar och min hals förmådde inte längre att släppa in luft. Jag var så rädd att jag idag så oändligt många år senare förstå att om min mor inte hade hållit mig så fast och sprungit med mig hade jag dött där på gatan. Rädslan är förlamande när den är så övergripande. Den rädslan som i den tidiga barndomen är så stor att den för alltid finns kvar.

Och i bunkern satt kvinnan med sitt döda barn som hon omfamnade krampaktig. Barnet höll på att försvinna, upplösas och hon släppte det inte, kunde inte. Barnet var det enda hon hadde kvar. Barnet, så död, så död.

En dag var hon och barnet borta.

En bomb förstörde huset mitt emot oss och de som bodde där begravdes under allt bråte. Det fanns en son som var inkallat. Jag såg honom sitta på ruinhögen i en tjock militärkappa och han grät. Han satt där hela dagen och grät och grät och för honom fanns ingen tröst.

Tre kvinnor, tre mycket unga pojkar och en gammal skakande man utanför vårt hus. Jag glömmer aldrig den ene pojkens enorm stora mun och hans gråt. Kvinnorna hade hämtad sina mäns civila kläder och tog av pojkarna deras uniformerna för att klä dom i civila kläder. I uniformerna hade de hängts i närmsta trädet. De skulle försvara Berlin och de var små pojkar. Knappt 14 år, barn, bara barn och den darrande gamlingen. Det vad dessa kvinnor gjorde bestraffades också med döden.

Det finns oändligt många minnen i mig. De lämnar mig aldrig.

Och alla ryska soldater som våldtog kvinnor, gamla och unga. Och alla tyska soldater i Ryssland som gjorde samma sak. Barnen, tyskunge, ryskunge. Oskyldig, för det mesta oälskad.

Jag kan inte sträcka ut min hand mot dem flyktingar som kommer i dag, jag kan inte för jag vet vad som väntar dem också om de lyckas att bygga en ny tillvaro åt sig. Alltid kommer de återupplevda sina minnen som för alltid finnas kvar. Alltid kommer de att finnas närvarande som oförståeliga minnen, plågor. Varje slag, varje kula finns för alltid närvarande dag efter dag. Minnen hur plågsamma de än är går inte att glömma.

Jag kan njutningsfull dricka mitt kaffe en sommardag i solsken och bredvid mig sitter svälten från för länge sedan och håller mig i handen, snart Heide, snart………

Posted in Uncategorized | Leave a comment

De utsatta

Slavar, slavar, slavar. Våra vägar är fulla av slavar. Vi ser dem utan att medvetet lägga

märke till deras förslavning.

Lastbilar med utländska registreringsplåtar från öststaterna.

I varje bil sitter en människa livs levande och vi ser inte. Slavar är osynliga. Fast de håller vårt välstånd igång. Detta är slavarnas uppgift.

Någon gav mig i förbifarten kännedom om chaufförens öde i den enorma lastbilen.

Fru och två barn långt, långt borta i ett fattigt EU-land, fullt av århundradens kultur. Vi ser inte, vi vet inte, vi vill inte veta, vi vill ha våra fördomar kvar.

Och han kör och kör, dagar, veckor och månader genom Europas alla länder. Han finns här och där, överallt. Lämna av, lasta på, kör.

Någonstans en fru och två barn. I honom en längtan efter barnen som växer hela tiden och han hinner inte med att se, att registrera, hans barn, hans älskade barn. Hans fru som väntar på honom.

Ibland några dagar, tre eller högst en vecka. Hans glädje att få vara hemma och hans oändliga trötthet, sova, sova. Han vill hinna med, leka med barnen, prata med frun om sin längtan, sin kärlek och mitt i en mening tar sömnen honom i sin famn och snart är det bara att packa och ge sig ut på alla oändliga vägar, de som aldrig tar slut.

Lasta på, lasta av.

Slav, slav med hets i nacken och dålig lön, mycket dålig lön och inga försäkringar, ingen säkerhet. En slav är en slav har genom årtusenden funnits, varit livegen, ofri.

Barnen, hans barn och drömmen om ett bättre liv för dem. Och han hetsar fram på vägarna i de välmående länderna. De som behöver honom för att bli ännu mer välmående. Men rikedomen han bidrar till finns endast hos några få utan ögon och skulle du våga se in i deras ögonhålor, finns euro-tecknet där väl synligt. De som har kommer aldrig att dela

med sig.

Det är dessutom de som har skrivit lagar för att bli rika elller ännu rikare.

Mannen i bilen, slaven, en av många som finns på våra vägar, långt långt borta i ett öststatsland väntar hans fru och hans barn och i sina hjärtan bär de på en skatt så värdefull att han, mannen i bilen orkar fortsätta att köra.

Slavar, slavar och deras drömmar.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

I natt kom frosten

IMG_7099

Posted in Uncategorized | Leave a comment

1945 och döden

Glöm aldrig korsriddarna och deras religionskrig, tretioåriga religionskrigkriget och Jesus Krist som alltid var med, välsignar än i dag och förlåter alla grymheter. Alla små och stora krig därefter, första och andra världskriget, Balkankriget, alla krig som pågår i Afrika, krig, krig, krig och alltid en lillasyster, överallt en lillasyster…….

IMG_7086

I maj 2015 bränder jag en stor del av mina bilder. Det var en stor lättnad. Men denna bild behöll jag.

Varför?

Sjuttio år ligger mellan bildens minne och mitt plötsliga uppvaknande. Jag hade skapat bilden. Nu såg jag. Detta var och är min lillasyster som föddes 1945 så död, så död.

Ryska soldater jagade min mamma som var höggravid. Ryska soldater jagade, tog flickor, unga kvinnor och åttioåringar kvinnor, för sitt nöjes eller för driftens skull och som segrarens obetingade rätt.

Min mor hoppade ut från ett fönster för att undkomma. Så födde hon detta barn som skulle har blivit min syster. Barnet var dött. Hon födde henne i ett trädgårsskjul med jordgolv. Sådan var tiden.

De som hjälpte min mor med förlossningen bar ut barnet på det sätt som bilden visar. Barnet, min syster var dödfödd. De lade henne i en pappkartong och stängde locket.

Det var mycket varmt och solsken denna dag.

Sorgen bryr sig aldrig om väder och vind.

Jag såg och såg utan att kunna vända mig bort och jag hadde just fyllt fem år och jag var mycket gammal. Jag såg detta lilla barn och solstrålarna träffade hennes nakna kropp. Hon skulle aldrig öppna sina ögon. Aldrig skulle jag få smeka hennes skinder. Hon, min lillasyster, som aldrig fick bli det på riktigt.

En död lillasyster är för alltid en död lilla syster.

Genom alla år fanns hennes bild med mig, i mig. Ingen talade om henne och tiden försvann i alla årstider och tidvis glömde jag henne. Detta var mitt svek mot henne.

Men det var de ryska soldater i sina stövlar och med sina kalasjnikovs som hade tagit hennes liv och om kvällarna hörde jag dem sjunga mycket sorsna sånger från sin förläggning.

Min mor låg i trädgårdskjulet och höll på att förblöda.

Min bror och jag insjuknade i dysenteri.

Solen lyste in i trädgårsskjulet och körsbären höll på att mogna.

I dvalan hörde jag dem ryska soldaterna sjunga, sjunga som om godheten skulle finnas, som om…….

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hunger

Vad är hunger?
Att ligga i en iskall säng mitt i den värsta vintern

Med fötternas tår och händernas fingrar utan känsel

är magen är ett tomt kallt hål.

Och att vilja leva,

fast allt mindre krävande

 

Kroppen skriker

när hunger förvandlas till smärta

Ge mig bröd

bröd

bara en bit bröd
en liten bit bröd

bröd

hoppet

ge mig bröd

här och nu i den iskalla sängen
Och isblommor på fönstret.

Att kvida ur smärtans förtvivlan

sjunka ner i förtvivlan

i kylan

lida bort.

 

Vem skakar mig

nu när jag äntligen börjar känna värme,

vem skakar mig

jag som inte längre vill veta vad hunger är

jag som lever i hunger

u när hunger är min arvedel

är min förtvivlan

Och bredvid mig min bror så stilla så
I hunger.

Posted in Uncategorized | Leave a comment